fredag 7 november 2014

Med hånet som ledstjärna

Jag jobbar väldigt mycket med en och samma person, Anders. Jag tillbringar säkert mer tid med honom än med Annika. Min andra fru, kallas han av Annika.

Vi delar som tur är en förkärlek för hånande humor. Bland det roligaste jag vet är när Anders får till ett djupt och bra knivhugg mot någon öm punkt i mitt svullna ego.

Jag är förstås inte bättre själv, känner jag någon blotta trevar jag lite med någon lämplig kommentar för att se om det kan såra sådär härligt mysigt.

Det här är inget trevligt beteende, men vi delar det med miljoner människor. I alla fall hånandet och tryckandet. Att roas av att bli utsatt för det är nog inte lika vanligt.

Anledningen till att det är så populärt är att när man lyckas provocera fram en reaktion hos en annan människa stjäl man lite energi, som man kan använda till sina egna syften. Han blir lite tröttare, jag lite piggare.


Det här är en utmärkt kompass i en människas personliga utveckling, om man vill använda det.

En av Anders favoriter och långkörare till exempel, är att säga att jag är chef över honom. Något jag hatar, eftersom jag inte vill vara chef och inte ska vara chef. Vi ska ju vara likar på arbetet.
Han känner instinktivt att det är en lönande punkt, och kan nöjt fortsätta peta på den.

Den verkliga anledningen är förstås att jag är inofficiell chef över honom, och känner ett obehag och en skam över det.

Det är här potentialen till utveckling finns. När jag känner att det här påverkar mig har jag ett guldläge att fundera över varför jag känner skam över detta.
Är jag rädd för makt? Helt klart. Rädd för att jag skulle ha makt? Definitivt! Min uppgift är att notera och lyfta upp alla gömda känslor jag kan hitta därinne som har med det här att göra.

Känna igenom dom ordentligt, förlåta mig själv och acceptera att jag känner på det här sättet. Fundera på varför, misslyckas att hitta något vettigt svar även den här gången och gå vidare.

Till slut kommer jag att ha bearbetat min rädsla för makt, snyta mig och kunna använda den på ett så etiskt och värdigt sett som är möjligt.

Ett litet steg i taget. Det är lätt att misströsta, brunnen med gömda känslor inom oss kan kännas bottenlös, Men det är den inte.

Vänta på nästa hån som sårar mig och repetera processen.

Till slut kanske ingen kommer kunna såra dig och stjäla din energi på det här sättet.

Frihet.

/Peter

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar