torsdag 29 oktober 2015

Att försöka bli en man, ett värdigt livsprojekt.

Ett långtgående projekt jag har är att bli en riktig man. Än så länge har jag kommit fram till att det är jävligt svårt, annars skulle alla göra det.

Jag känner mest bara små och stora pojkar. Försvinnande få män.

Norberg slog huvudet på spiken för några månader sedan. Ibland bara ramlar det ut otroligt insiktsfulla kommentarer ur den fula munnen.
"Allt som är jobbigt gör att man blir mer man. Allt skönt, gräddigt och lökigt för en i andra riktningen."

Väldigt sant. Det krävs strävan, prövningar och en massa lidande. Jag tror inte inte på ödet. Ett öde skulle betyda att jag inte styrde över mitt eget liv. Ett i mina ögon vidrigt synsätt.
Dock tror jag på att om man inte söker upp prövningar och jävelskap, så kommer jävelskapet söka upp dig. Det är komplicerat.

Jag har länge tänkt läsa boken "The Hero With A Thousand Faces". Den handlar om prövningarna som påbörjar pojkars utveckling från barndom mot mandom.

Det krävs energi och vildsinthet för att kunna kämpa och gå sin egen väg. Testosteronet och andra mysiga könshormoner ska hjälpa oss i våra uppgifter. Synd bara att manliga könshormoner har blivit en bristvara i dag med alla kemikalier och dålig mat.

Det krävs en kvinna också. Utan den spegeln och det samspelet har man ingen chans att utvecklas vidare och bli något vettigt.
Hennes chanser att bli en kvinna är förmodligen försvinnande små utan en potentiell man att utvecklas med.

Några av de mest patetiska pojkar jag sett är vad som i norr kallas "gammpojkar". De som aldrig träffade någon flicka att utveckla sig med.
De som aldrig vågade sig utanför omloppsbanan runt mamma förrns hon dog ifrån dom.

Ska man komma hela vägen behövs förmodligen också barn. Har du inget större än dig själv att försvara och ta hand om, vad ska du då kämpa för?

Dags att gå och lägga sig, så jag kan kämpa vidare imorgon.

/Peter


2 kommentarer:

  1. Hmmm...
    Jag tror inte att jag vill bli vare sig man eller kvinna om det betyder att jag måste vara på ett visst sätt. Enklare och roligare att bara vara jag.
    Jag tror också absolut att våra liv byggs av relationer, men tror du verkligen att man måste ha en kärleksrelation och barn för att utvecklas och känna mening?
    Känns liksom lite torftigt...
    /Syster Yster

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du eller jag behöver inte gilla det. Jag gillar inte att jag blir apfet om jag äter bullar och pizza varje dag, men det ändrar inte resultatet.
      Vad som intresserar mig är vad som ger mest utveckling och mognad. För pojkar. Kvinnor anser jag att jag inte ska uttala mig om då jag inte är någon. Kan för lite. Det är ditt problem.
      Torftighet är säkerligen olika för olika personer. Det är definitivt bara mitt problem att leva så jag undviker min definition av torftighet.

      /Peter

      Radera